Ett år

Den vanligaste frågan jag får när jag berättar att jag har sköldkörtelcancer är hur jag upptäckte det. Jag har sedan tidigare hypotyreos, underfunktion i sköldkörteln, vilket jag har medicinerat för i många år.

I dagarna blir det ett år sedan jag "upptäckte" det som skulle visa sig vara cancer. Men det skulle dröja ganska länge innan det tråkiga beskedet kom. Det är kanske naivt av mig, men jag misstänkte inte att det skulle vara cancer, om än en lindrig form.

Det började med att jag trodde en förkylning var på gång eftersom jag hade ont när jag svalde. Jag märkte att det även gjorde ont när jag gäspade och började känna på halsen och körtlarna. Då insåg jag att det inte gjorde ont i halsen utan längre ner i höjd med sköldkörteln, där jag kunde känna en öm knöl på högra sidan. Det var även en synlig svullnad på halsen i höjd med sköldkörteln. 

Då jag redan hade ett planerat besök hos min specialistläkare, ringde jag mottagningen och frågade om jag skulle ta några extra prover inför besöket. Jag fick en ny remiss till provtagningen och besked om att höra av mig om det blev värre. Smärtan och svullnade avtog men jag kunde fortfarande känna knölen. I det här skedet googlade jag för att veta vilka extra prover som läkaren hade beställt och funderade på om det fanns några prover som kunde visa på cancer.

När det väl var dags för återbesök fanns knölen fortfarande kvar och min läkare misstänkte att jag hade haft en blödning. Jag fick remiss till ultraljud och ev finnålspunktion.  Detta genomfördes ca 3 veckor senare och jag upplevde det som mycket obehagligt. Inte särskilt trevligt att bli stucken i halsen med en nål samtidigt som man uppmanas att inte svälja. Det tog ungefär 6-7 försök med nålen innan man var nöjd med proverna som skulle skulle skickas för analys.

Efter ca två veckor kontaktade min läkare mig och informerade om att analyssvaren skulle skickas till Lund för second opinion och att det kunde bli aktuellt med operation. I Lund nergraderade man förändringen men rekommenderade operation för säkerhets skull och jag blev informerad av min läkare och fick en remiss för operation. Det här fick jag veta en vecka innan vi skulle åka på semester och jag ville därför avvakta med operationen till efter sommaren.

I slutet på augusti träffade jag läkaren på öronkliniken som skulle utföra operationen. Jag fick besked att halva sköldkörteln skulle plockas bort och att det inte var så lång väntetid för operation. Jag fick också göra en röstinspelning då stämbanden kan påverkas av operationen.


Gladpost

Bästa posten idag. Äntligen kom kallelse till läkarbesök och behandling 🙏🏻

(null)



Armband

Beställde armband på ungcancer.se
Supersnabb leverans - tack 🙏🏻

(null)

(null)


Barnen

Vad säger man till barnen var min största fråga efter beskedet. Och hur säger man till barnen.


H ville vänta och inte säga så mycket. Inte skrämma. Men barn förstår och hör mycket mer än man tror.


Vi berättade efter några dagar. H fick berätta, han sa att det var en sjukdom i min sköldkörtel, att jag skulle opereras en gång till. Jag grät lite och sa att de fick fråga om de undrade någon. Lillbus undrade genast hur det skulle bli dagen efter, ja alltså hur hon skulle komma till träningen på torsdagen. Hon fick det lugnade beskedet att farmor skulle skjutsa henne 😌


Jag kände ändå att jag ville att barnen skulle ha hört ordet cancer från mig och inte från någon annan. Så ca en vecka senare när jag och den stora var hemma tillsammans och satt i soffan så sa jag till henne att sjukdomen heter cancer. Hon sa att hon redan hade förstått det. Vi pratade om att det är en lindrig cancer och att man inte blir jättesjuk av behandlingen eller tappar hår så som man kan se på tv. Hon frågade om jag kommer dö. Nej, läkaren säger att man inte dör av den här typen av cancer.


Någon dag senare så satt jag och barnen och åt middag vid matbordet. Då berättade jag för lillbus. Hon frågade om jag ska dö. Nej, läkaren säger att man inte dör.


Bra information finns på Cancerfondens hemsida.


Väntan

All denna väntan.
Väntan på besked från konferens.
Väntan på samtal från läkare.
Väntan på samtal från kontaktsköterska.
Väntan på operationstid.
Väntan på operation.
Livet rullar på och allt är nästan som vanligt men med perioder av väntan.

5 december kl 13.00

Jag och H var på sjukhuset och träffade dr B och sköterska M. Dr B bad om ursäkt för att han hade ringt och berättat per telefon, en tid borde ha bokats in i stället. 

Dr B berättade om sjukdomen och förklarade vad som skulle hända framöver. På konferensen i Lund skulle de titta på patologsvaret och avgöra vilken typ av operation det blir. Om de endast var resterande sköldkörtel som skulle opereras bort görs operationen på det lokala sjukhuset, om även lymfkörtlar på halsen ska bort så sköter Lund operationen. Efter helgen skulle jag få veta hur det blir, eventuellt kontaktar Lund mig för besked eller det lokala sjukhuset.

Jag ställde lite frågor till dr B och sedan fick vi följa med sköterska M till hennes rum för att få mer information kring praktiska saker. Jag fick en hel hög med papper och beskedet att om operationen blir här så sker det innan jul. I Lund är det däremot väntetider.

4 december kl 11.10

Jag funderade på om jag skulle ringa upp dr B eller inte. För att få bekräftat att han hade ringt och vad han hade sagt.

Sen ringde sköterska M. Vi pratade i fem minuter och hon bekräftade det dr B hade sagt, att det var en lindrig form av cancer, med en lindrig behandling. Hon undrade om jag kunde komma på ett besök kl 13 dagen efter, jag skulle få träffa henne och dr B för mer information. Jag fick även veta att den hör typen av besked egentligen inte lämnas per telefon. 

Sköterska M kommer vara min kontaktsköterska och jag fick ett telefonnummer jag kan ringa om jag har frågor. Hon sa att det är bättre att ringa en gång för mycket osv...

4 december kl 8.33

Jag var på jobbet när min telefon ringde. Ett samtal från närområdet, mer hann jag inte tänka, bäst att svara.

Det var en läkare. Han pratade om att han varit med på min operation två veckor tidigare. Provsvaren hade kommit och de visar cancer. What! Han pratar på om att 90 % blir helt friska, det är en lindrig form av cancer, man kommer även att ta bort andra halvan av sköldkörteln, jodbehandling tre dagar, medicinering livet ut, blodprov två gånger per år, på fredag ska mitt fall upp på en konferens i Lund efter det vet man mer.

Läkaren frågar hur det är, säger att han kanske inte borde ha ringt. Jag säger att jag är lite chockad, tårarna rinner. Jag frågar vad han heter, får hans namn och telefonnummer, det går bra att ringa under förmiddagen. Det var dr B, jag hade träffat honom på torsdagen vid återbesöket. Fem minuter varade samtalet. Under tiden kom min kollega E till jobbet.

Jag pratade med E, sen ringde jag H som inte svarade, ringde mamma. Hon hörde på en gång att något var fel. När jag hade berättat ringde jag H igen och berättade för honom. 

Overklig känsla, var det här en dröm? Tårarna rann. Om jag inte hade haft post-it lappen med mina små anteckningar hade jag trott att det inte hade hänt. 

(null)

E och jag tar en promenad. Vi går och går, pratar och pratar. Tack och lov för att jag har E. Stackars E, lika chockad som jag.