4 december kl 8.33

Jag var på jobbet när min telefon ringde. Ett samtal från närområdet, mer hann jag inte tänka, bäst att svara.

Det var en läkare. Han pratade om att han varit med på min operation två veckor tidigare. Provsvaren hade kommit och de visar cancer. What! Han pratar på om att 90 % blir helt friska, det är en lindrig form av cancer, man kommer även att ta bort andra halvan av sköldkörteln, jodbehandling tre dagar, medicinering livet ut, blodprov två gånger per år, på fredag ska mitt fall upp på en konferens i Lund efter det vet man mer.

Läkaren frågar hur det är, säger att han kanske inte borde ha ringt. Jag säger att jag är lite chockad, tårarna rinner. Jag frågar vad han heter, får hans namn och telefonnummer, det går bra att ringa under förmiddagen. Det var dr B, jag hade träffat honom på torsdagen vid återbesöket. Fem minuter varade samtalet. Under tiden kom min kollega E till jobbet.

Jag pratade med E, sen ringde jag H som inte svarade, ringde mamma. Hon hörde på en gång att något var fel. När jag hade berättat ringde jag H igen och berättade för honom. 

Overklig känsla, var det här en dröm? Tårarna rann. Om jag inte hade haft post-it lappen med mina små anteckningar hade jag trott att det inte hade hänt. 

(null)

E och jag tar en promenad. Vi går och går, pratar och pratar. Tack och lov för att jag har E. Stackars E, lika chockad som jag. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback